Tankar mitt i natten
Jag måste skriva av mig känner jag, jag ber er inte om er åsikt. Jag gör det för min skull!
Jag har alltid varit den som har kunnat / försökt få fram vad jag känner, tycker och tänker men just nu fungerar det inte alls. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill jobba med eller vart jag vill bo.
Nu pratar vi framtid och inget annat. Jag vet vad jag vill just nu, jag lever inte i dåtid utan nutid och har inte en tanke på hur min framtid kommer att se ut. Självklart vill jag ha min framtid och liv tillsammans med Andreas, dock kan jag inte veta vad som kommer hända om 5 år, om några veckor eller imorgon. Jag är så rädd att bli besviken och sårad. Därför lever jag en dag i taget. Jag HATAR att planera för det har aldrig varit min starka sida. Jag avskyr att veta vad jag ska göra imorgon. Jag tycker om att ta dagarna som det kommer. För jag vill inte ha något planerat och sen går det käpp åt helvete sagt sagt.
Hur jag fungerar
När jag blir helt tom i kroppen, finns inget överhuvudtaget, jag känner inget eller jag tänker inte på något och när någon frågar vad jag tänker på. Mitt standard svar är " Jag vet inte... " - Det måste betyda något?
Man kan inte gå utan att inte tänka på något, finns alltid något man tänker på hela tiden. Men vad det är kanske man inte alltid kan tyda fram.
När jag känner mig obekväm i en situtation så stänger jag av helt, bygger upp en mur och låstas som att jag inte hör, ihopp med att kanske personen som frågar ut mig ska tröttna och bara gå därifrån. Det är inte alltid det fungerar, för att? Det är nog mitt värdelösa pokerface. Det syns så väl när jag är arg, irriterad eller ledsen över något. Speciellt när jag är ledsen och ska försöka hålla tillbaka tårarna för det bara rinner längs kinderna annars. Och det värsta jag vet är att gråta inför någon. Tycker det är jättepinsamt så istället försöker jag tänka på något annat som kanske kan leda till ett skratt eller bara skämta bort allt. Även där i hopp med att personen ska tröttna. Jag är konflikträdd när det gäller mig själv.
Mitt självförtroende
Det har inte alltid varit 100 %
Kanske inte ens en gnutta har jag haft. Självförtroende är en sak som jag aldrig haft när det gäller hur jag ser ut. Vad det beror på, det vet jag. Pågrund av mitt handikapp!
Det har förstört väldigt mycket men samtidigt fått mig att acceptera att såhär kommer jag se ut, såhär kommer jag leva, that's it. Allt blir bara sämre när man började träffa killar, skaffa förhållanden. Nu menar jag inte att det är pojkvännens fel att man äter ditt och datt, alla har sin egen vilja, utan jag menar bara att det är väldigt lätt att fastna i denna förhållande-ätagottvarje-helg. Tyvärr fastnade jag där. Innan jag skaffade pojkvän så var jag bara skinn och ben och nu har allt svullnat upp som en muffins och orkar, har inte denna drivkraften till att göra något åt det. Och så mår man dåligt tillslut. Det är hemskt!
Det har förstört väldigt mycket men samtidigt fått mig att acceptera att såhär kommer jag se ut, såhär kommer jag leva, that's it. Allt blir bara sämre när man började träffa killar, skaffa förhållanden. Nu menar jag inte att det är pojkvännens fel att man äter ditt och datt, alla har sin egen vilja, utan jag menar bara att det är väldigt lätt att fastna i denna förhållande-ätagottvarje-helg. Tyvärr fastnade jag där. Innan jag skaffade pojkvän så var jag bara skinn och ben och nu har allt svullnat upp som en muffins och orkar, har inte denna drivkraften till att göra något åt det. Och så mår man dåligt tillslut. Det är hemskt!
Detta som jag har skrivit nu är kanske en liten tankeställare till mig själv. Jag måste försöka ta reda på varför jag är som jag är, i vissa situationer. Frågan är bara hur?
Kommentarer
Trackback
